Trump och Putin: Den farliga alliansen mot världsordningen!

Trump och Putin: Den farliga alliansen mot världsordningen!

I samband med pågående protester mot USA:s president Donald Trump i städer som San Francisco och Los Angeles uttrycker Oberkappler Ernst Fischer grundläggande oro över presidentens utrikespolitik och hans relation till Rysslands president Vladimir Putin i ett brev till redaktören. I sitt brev beskriver Fischer Trump som en narcissist som i första hand kämpar mot sitt eget folk, samtidigt som han har dålig förståelse för den internationella situationen och framstår som arrogant. Kritiker anklagar Trump för att inte bara ignorera Ukraina, utan också för att ha flyttat ansvaret för Rysslands anfallskrig mot landet till Ukraina självt. Han uppmanar Europa att stödja Ukraina och göra affärer med Ryssland, vilket ses som ett varningstecken för många. Dessa beskrivningar är hämtade från MeinBezirk.

Dessutom är anklagelsen om att Trump har fått erbjudanden om hotellprojekt i Moskva tidigare och kan vara ekonomiskt beroende av ryska oligarker inte ny. Fischer spekulerar till och med att den ryska underrättelsetjänsten kan ha inkriminerande material om Trump för att utpressa presidenten. Trots dessa allvarliga anklagelser kvarstår frågan om amerikaner kommer att känna igen den situation de befinner sig i och kan befria sig från Trump.

Ytterligare perspektiv på Trumps utrikespolitik

Problemen Trump har skapat med sin utrikespolitik är långtgående. När presidenten försöker spela ut Ryssland och Kina mot varandra ses denna strategi som felaktig. Enligt t-online följer Trumps utrikespolitik kortsiktiga vinstförväntningar och visar lite på lång sikt. Trump föreslog till exempel att förvandla Gaza till en "Riviera" utan att ta hänsyn till de komplexa verkligheterna på plats.

Situationen i Ukraina är fortfarande spänd. Trump hade meddelat att han skulle avsluta kriget i Ukraina inom 24 timmar, men denna konflikt fortsätter. Kritiker beskriver honom som olämplig för att hantera Ukraina eftersom han helt enkelt ser det som en källa till råvaror och visar lite intresse för en fredlig lösning. Istället finns en manisk fixering vid Kina, som han ser som sin främsta konkurrent, vilket inte gynnar hans inställning till utrikespolitik.

USA finner det problematiskt när dess anspråk på hegemoniskt ledarskap ifrågasätts. Vissa observatörer minns att Willy Brandts Ostpolitik tidigare möttes av skepsis av Richard Nixon, och pekade på de utmaningar som USA:s utrikespolitik står inför idag. Förhoppningen kvarstår att, trots alla dessa svårigheter, smart diplomati skulle kunna leda USA till ett framgångsrikt resultat.